Utan kärlek och värme får man svårt att överleva

Låt mig berätta om en klient jag jobbade med för några år sedan. Här kallar jag honom för Olle. Hans uppväxt hade präglats av kyliga men mestadels korrekta familjerelationer. Under våra terapisessioner hamnade han flera gånger i övergivenhetssituationer som genererade floder av tårar. Han kom i kontakt med en djup längtan efter närhet, kärlek och omtanke.

I en session, som skulle visa sig vara det stora genombrottet, hamnade Olle i ett intensivt minne från fyra månadersåldern i vilket han fann sig liggandes på en filt på golvet nedanför sin spjälsäng. Han grät och ville bli upplockad och hållen. Hans längtan efter mamma eskalerade och gråten övergick till förtvivlade skrik. Men mamma kom inte. Olle hörde hur hon rörde sig i köket men hon kom inte. I sin väldiga förtvivlan tystnade Olle på grund av skräcken som överväldigade honom och han kände hur han var på väg att domna bort. I terapirummet säger Olle tyst med en laddad röst ”jag dör nu”.

Jag riktigt kände hur han drog sig tillbaka och började försvinna så jag säger till honom där i mottagningen: ”Men du överlevde, vilket betyder att du i den stunden måste ha fått en kärleksfull omtanke från någon. Vad hände?” Det blev alldeles stilla i rummet sedan kom ett vulkanutbrott av gråt, skratt, ord och känslor. Det enda jag kunde urskilja var ordet ”Tello” som upprepades om och om igen.

Det visade sig att familjens hund, en brun cockerspaniel, hade kommit inrusande och översköljt Olle med kärlek. Terapin slutade så småningom sedan lyckligt.

Forskningen visar entydigt att alla barn far illa i emotionellt kalla miljöer. För många år sedan gjordes en del grymma experiemnt med apungar som separerades från sin mödrar. I den ena buren fanns ingenting, en helt steril miljö vilket resulterade i att den lilla apan, trots näringstillförsel, tynade bort och dog. I den andra buren placerades en ståltrådsmor med ett ”bröst” som ungen kunde dia från. Den apungen överlevde men blev emotionellt störd. Den tredje apan fick en ”mjukistygmor”. Den apan blev också mentalt skadad och forlorade sin fortplantningsförmåga.

I mitt arbete ser jag gång på gång följande progression:

Hjälplöshet —–>Hopplöshet ——- >Förtvivlan ——-> Val

I stark ångest (förtvivlan) måste man göra ett val – man kan liksom inte låta bli. Det valet kan antingen leda till ett livsförnekande (”jag är inte värd att älskas”, ”det är ingen idé”) eller livsbejakande (”på något sätt tar jag mig ur det här”).

Jag finner det svårt att tro att en robotläkare fullt kan ersätta en förstående och inkännande doktor, att ett datorprogram helt kan ersätta en psykolog, att en virtuell medmänniska kan förmedla den värme en god vän kan.

Tittar vi tillbaka bara några decennier kommer vi i kontakt med den ”svarta pedagogiken”, som den kommit att kallas. Kanske någon eller några av denna spalts läsare har erfarenhet av detta dystra kapitel i barnuppfostrans historia som kortfattat gick ut på att barn skulle bara ammas var fjärde timma oavsett hungerskrik. Ej heller skulle de klemas bort och plockas upp så fort de skrek eller sträckte sig efter en vuxen. De skulle lära sig bli självständiga individer.

Det låter hemskt och det var det också – för alla. Jag har i min naivitet trott att den svarta pedagogiken var bortrensad och förpassad till det förflutnas källarvalv i vilket misslyckade sociala experiment förvaras. Men nej. Under en resa till det vackra Cornwall nu i september bodde jag i några dagar hos ett ungt par som väntade sitt första barn. En kväll berättade den blivande mamman att hon våndades över något hon nyligen hade hört från sin väninna som var nybliven mor. Denna hade hört från sin läkare att man inte skulle lyfta upp sina barn bara för att de gråter – det ger fel signaler. Väninnan hade försökt följa sin läkares råd vilket resulterade i att barnet skrek av förtvivlan i ett rum och den plågade mamman i ett annat.  Ska det verkligen vara så frågade mitt unga värdpar. Jag förmedlade min bestämda åsikt att detta är ett grymt och omänskligt handlingssätt som strider mot alla föräldrars instinkter. Våra barn behöver all vår kärlek och jag tänker på ett råd jag och min fru fick från Indien när vi var nyblivna föräldrar som gick ut på att tills barnet är 5 är det kung/drottning. Efter denna ålder kan man mer tydligt införa disciplin eftersom barnet då är kapabelt att förstå.

Min mor tyckte dock att vi ”skämde bort” barnen. Men hon är förstås från den svarta pedagogikens tidsålder.

Ismer av alla de slag, andliga, religiösa, politiska, som saknar värme och kärlek i sitt utförande är vilseledande och för oss, med det förförande känslosvallet som instrument, bort från sanningens kärna. Kärlek, speciellt ovillkorlig kärlek, har aldrig dödat någon.

Så älska!

Med värme

                                       Jörgenkarlek