Vem har monopol på skepticism?

 

Skepticism är ett begrepp som ofta används av de som inte tror att s.k. komplementärmedicin/alternativmedicin eller extraordinär dna-296744_960_720intuition/medialitet fungerar. Tanken är att ställa sig skeptisk till det som inte går att bevisa med det man kallar för vetenskapliga metoder.

Vetenskap kan definieras som: ”produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder” (wikipedia).  Det innebär att det handlar om att söka ny kunskap, och att göra detta genom metoder som utvecklats för den typ av fenomen som ska undersökas. Forskningsmetoderna ska uppfylla vissa kriterier för att accepteras som tillförlitliga samt genomföras med noggrannhet (begreppen validitet och reliabilitet).  I det vetenskapliga utövandet kan man ha en teori som man praktiskt (empiriskt) prövar genom en eller flera metoder (deduktion). Man kan också göra tvärtom: undersöka vissa fenomen som man sedan försöker knyta till en specifik teori (induktion). Därtill kan man röra sig mellan teoretiska antaganden och praktisk verklighet flera gånger i syfte att skapa ny kunskap (abduktion).

Vetenskapens metoder har från början utvecklats för att undersöka naturfenomen: naturvetenskap. Samhällsvetenskap (exv. sociologi, psykologi, historia, antopologi, religion) och humaniora (som litteratur och konst) har tillkommit senare. Det har inneburit att man, särskilt i början, har försökt applicera naturvetenskapliga metoder på sociala och psykologiska fenomen. Metoderna har senare vidareutvecklats för att bättre passa det man ska studera.

Det som inte faller inom ramen för det ovan nämnda, har av dem som benämner sig som skeptiska kallats för kvasivetenskap, tro, vidskepelse, kvacksalveri osv.

Inom vetenskapen, främst naturvetenskapen, beskrivs också forskaren som objektiv. En egenskap som i litteraturen alltmer kritiserats som omöjlig eftersom det alltid är någon som tolkar resultaten.

Den kritiken är verkligen något att fundera vidare på. Det finns alltid en uttolkare och den eller de är knappast objektiva. Som människa likväl som vetenskapsperson har man sina uppfattningar och värderingar. Säg den person som är helt neutral och objektiv? Ju mer värdeladdat ett forskningsområde är desto större torde risken vara för att forskaren gör subjektiva tolkningar.

Detta gäller kanske i större utsträckning samhällsvetenskapen än naturvetenskapen, men även den sistnämnda lider av detta. Förutom tolkningsbias kan också de vetenskapliga metoderna vara otillräckliga för undersökandet av de olika fenomenen. Vetenskap är inte något statisk aktivitet eftersom det handlar om sökandet efter ny kunskap. Därför behövs flexibilitet och en öppenhet för att pröva nya idéer, utveckla nya metoder och göra anpassningar i sökandet efter något som man inte vet. Därtill är det paradigm som den egna disciplinen, ansatsen etc. vilar på inte okränkbar, utan behöver ständigt utmanas i jakt på en sannare förståelse av den verklighet som undersöks

Den som mest är intresserad av bevisa sina egna ståndpunkter, löper större risk för att övertolka det som stödjer de egna antaganden och undertolka det som inte gör det.  Forskarvärlden som ska vara objektiv lider ofta brist på just detta, där finns ibland egna agendor, ideologi och ekonomiska intressen som åsidosätter den objektivitet som den värnar så mycket om.

.

Man kan alltså ställa sig skeptisk mot såväl vetenskapliga paradigm som metoder och tolkning av forskningsresultat inom både natur- och samhällsvetenskaperna.

På föreningen Vetenskap och folkbildnings (VOF) hemsida kan man bl.a. läsa om hur de betraktar skepticism. Där står bl.a.: ”  Det betyder att vi anser att den bästa metoden som finns för att avgöra vad vi ska hålla för sant, är den vetenskapliga metoden. I korthet att formulera en hypotes (ett antagande), testa den, jämföra resultatet mot slumpen och mot placebo (när det är relevant), låta andra granska studien och upprepa försöket för att jämföra resultaten.”

På hemsidan kan man även läsa 5 olika knep som s.k. pseudovetare brukar anföra mot skepticismen: Vetenskapen har minsann inte alla svaren; ha ett öppet sinne för nya tankar, sopa rent framför egen dörr; bevisa att vi har fel och de förföljde Galilei också. Under varje ”knep” finns VoF:s motargument att läsa.

Det är bra att vara skeptisk, men skepticismen måste även innefatta de egna föreställningarna. VoF:s motargument mot de s.k.psuedovetarnas knep (vad detta nu betyder?) är inte svåra att argumentera mot.

För det är ju så att vetenskapen inte har alla svar. Det är i sig självklart eftersom den hela tiden vidareutvecklas. Dessutom kan man ställa sig frågan vilken vetenskap som åsyftas?

Ett öppet sinne för nya tankar är en självklarhet och behöver inte betyda att man inte accepterar gamla tankar.

Att sopa rent framför egen dörr är alltid välbehövligt, vilket gäller alla uppfattningar konventionellt vetenskapliga som andra.

Bevisa att vi har fel. Tja det är väl vad konventionell vetenskap själva försöker göra när man formulerar en forskningshypotes och försöker motbevisa den genom sina metoder.

Det sista knepet: att även Galilei förföljdes är också giltigt. Vi vet att många stora män och kvinnor har fått sina erkännanden först postumt. Men det betyder i sig ingenting i det här sammanhanget.

Problemet är snarare att de s.k. skeptikerna har tagit monopol på skeptiker begreppet. Det går alldeles utmärkt att vara skeptisk mot väldigt många vetenskapliga utsagor, vilket  faktiskt ligger i vetenskapens egen natur.

Och vem bestämmer vad som är giltigt? Det som är sanning i dag förkastas imorgon. Inom forskarsamhället råder inte sällan krig mellan olika discipliner, förespråkare av olika metoder, teorier osv. så den vetenskapliga konsensus som exempelvis Voffarna vill framhålla finns inte.  Dessa Skeptikers förhållningssätt kan snarare beskrivas som scientism, d.v.s. en övertro på (natur)vetenskap.

Att vara skeptisk är sunt. Vi behöver vara skeptiska och ifrågasättande. Men det är inte detsamma som att vara förnekande eller avfärda allt som inte passar in i den egna världsbilden eller föreställningen hur saker ska undersökas. Det gäller t.ex. påståendet att parapsykologi är en pseudovetenskap. Varför skulle det vara så? En gång ansågs psykologi också vara det. Och det finns ännu idag de som hävdar detta och att sann vetenskap endast innefattar naturvetenskap.

Jag vill ha rätten att vara skeptisk, även mot dem som kallar sig skeptiska, därför att vissa utsagor som de anför snarare avspeglar ideologi och förnekande. Vetenskap är bra och utan den skulle vi leva kvar i medeltida föreställningar. Men vetenskap är inte sanning i sig och  behöver ständigt utvecklas, förfinas och vidgas. Positioneringar och (omedvetna) ideologier hjälper oss inte till en större förståelse. Tvärtom den hindrar oss från den spännande färden mot ökad kunskap och förståelse av oss själva och den verklighet (om det finns en sådan) som vi lever i.