Reinkarnation i svenska kyrkan?!

 

Just nu pågår en spännande och lätt agiterad debatt om huruvida reinkarnation och andra oortodoxa tankar har en plats i den kristna kyrkan. Bengt Wadensjö, biskop emeritus, skriver på Svenska dagbladets debattsida att kyrkan kan ha att anpassa sig efter de förändringar i människorna trosuppfattning som skett under de senaste 100 åren. Föreningen för samtidsanalys har undersökt förändringar i tro och värderingar bland medborgarna i sex enkätundersökningar det senaste decenniet. Dessa visar att en stor del av befolkningen, främst ungdomar, tror på reinkarnation. Wadensjö menar att tron på reinkarnation är ny i Sverige och har brutit fram av egen kraft. Även andra trosföreställningar såsom exv. astrologi och healing är att finna hos vissa delar av befolkningen, större bland kyrkligt aktiva än andra. Detta ställer nya krav på kyrkan att kunna bemöta och kanske t.o.m. införliva sådana tankar i den kristna tron. Wadensjö anser också att det finns visst stöd för reinkarnationstänkandet i bibeln och ger ett par exempel.

Wadensjös ord får givetvis inte stå oemotsagda. Flera har lagt sig i debatten. T.ex. skriver Johan Eddebo, doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet, att reinkarnation är raka motsatsen till kristen tro. Enligt Eddebo har dessa tankar inte kommit av egen kraft utan har främst att göra med nyandlighetens intåg på 1900-talets senare hälft (även om han medger att dylika tankar funnits inom västerländsk esoterism tidigare). Inte heller är de förenliga med de kristna grundtankarna om frälsning. ” Uppfattningen att livet ytterst bara består i ett cykliskt återupprepande av utlevda jordeliv utan slut, där ingen möjlighet finns för människan att komma ut ur processen och fullkomnas, är i själva verket motsatsen till kristendomens betonande av att frälsningen till syvende og sidst ligger i det bortomvärldsliga”, skriver Eddebo.

Franciskus Urban Sylvan, präst i Nordisk-katolska kyrkan anser inte heller att de svenska reinkarnationstankarna kommit ur egen eller parantes ”gudomlig kraft”. Istället hävdar han att dylika tankar ”snarare är produkter av den fientlighet mot kristen lära och tradition som, till följd av aktivt arbete, växer sig allt starkare till men för skapelsen. Detta är inget annat än baksidan av modernismen och rationalismen som menar att människan inte behöver förlåtelse och som vill beröva henne hoppet om frälsning”. Sylvan skriver att reinkarnationsföreställningarna ofta innefattar det yttersta målet som ”tomhet”, istället för det heliga livet som den kristna läran talar om liksom återuppståndelsen då människans själ förenas med sin första och enda kropp. Sylvan talar också om reinkarnation och de andra trosföreställningarna som Wadensjö beskriver som irrläror och New Age (samma sak?, min anm.)

Slutligen har också Martin Modéus, teologie dr och biskop, gått i replik mot Wadensjös artikel. Modéus skriver att han har den största respekt för människor som har dessa trosföreställningar (reinkarnation, astrologi etc,) men att dessa inte hör hemma i kristen tro. Om de införlivas i den kristna tron blir denna inte längre kristen. Modéus välkomnar dock religionsdialog och att sådan kan leda till nytolkningar, dock uppenbarligen inte så radikala att reinkarnation kan ingå. Han hävdar också att: ” Kristen tro erbjuder, genom Jesus, befrielse av nåd, bortanför karmatänkandets mekaniska återförande av handlingarnas konsekvenser på människan.”

Bengt Wadensjös artikel har sannerligen väckt ont blod bland vissa av hans kyrkobröder. Kanske var detta också meningen: d.v.s. att provocera till debatt i en kyrka som för en alltmer tynande tillvaro? Religion har alltid väckt starka känslor och människor har under seklerna slagit ihjäl eller med mer eller mindre tvångsmässiga metoder försökt tvinga andra till omvändelse. Det finns många intressanta aspekter av dessa debattartiklar: där sakfrågan kanske är den minst spännande.

Vi har religionsfrihet i Sverige, en frihet som ingalunda varit och är given. Det som kanske är mest intressant är hur vi ser på och bemöter dem som betraktar saken på ett annat sätt än vi själva samt hur vi framför våra egna argument. T.ex. att vi respekterar dem med en annan tro, åtminstone så länge de inte gör anspråk på att befinna sig på samma planhalva som vi själva (här kristendomens). Eller att vi ger oss själva tolkningsföreträde av de skrivna orden, här bibeln, trots att vi vet att det råder delade meningar om detta. Ett annat sätt att placera sig på de höga hästarna är att lite föraktfullt beskriva de andras åskådningar som ”irrläror”, mekaniska tänkanden eller new age. Det sistnämnda är förmodligen den värsta förolämpningen av alla. I sin iver att försvara sitt revir är det också lätt att vara lite vårdslös med orden, här genom att exv. tala om karmatänkandet som mekaniskt eller reinkarnationsmålet som tomhet. Den som är insatt i dessa filosofier vet att karma inte är mekaniskt (tvärtom oerhört komplext och flerdimensionellt) eller att begreppet tomhet inte är tomt utan fyllt med klart medvetande. Dylika uttalanden kan avspegla okunskap eller enbart vara en affektiv försvarsstrategi.

Men helt riktigt: svenskarnas tro på och funderingar kring reinkarnation har, i motsats till vad Wadensjö skriver, inte brutit fram spontant. Tvärtom är dessa tankar och trosföreställningar ett resultat av de förändringar som skett i det västerländska samhället och inom oss människor. Ingenting uppstår av en slump eller är kontextlöst! Förändringar, utbildning och utveckling för med sig förändrade livsåskådningar och trosföreställningar, vilka i sin tur bygger på de tidigare. Inte heller de stora s.k. världsreligionerna har uppstått ur ett tomrum utan har utvecklats ur tidigare föreställningar och religioner. Och inte är de stora religionerna enhetliga i sina föreställningar och antaganden, i varje religion finns ett antal förgreningar vilka ibland skiljer sig så fundamentalt åt att man knappast kan tala om samma religion. Detta gäller inte minst kristendomen. Så varför inte anta Wadensjös utmaning: att utmana kristenheten och den svenska kyrkans framtida roll? Och varför inte göra det läskigaste av allt: utmana sina egna trosföreställningar utan att riktigt veta vart man landar efteråt?

Här kan ni läsa mer: http://www.svd.se/en-anpassad-kristen-tro-blir-bara-otydlig/om/debattfred

Nu är det jul igen

Vi står på tröskeln till Julen, vilken sägs vara en kristen högtid. Vi firar Jesus födelse. Men om vi tittar närmare så är vårt julfirande en blandning av lite allt möjligt. December tycks vara en månad då många kulturer firat högtider. I det antika Persien dyrkades bl.a. guden Mithra, en sedvänja som spreds till romarriket. Anhängarna tänkte sig Mithra (s) som Solgudens vän, vilken firades den 25 fr.o.m. år 274. Och i det antika Rom firades i december guden Saturnus. I nutida Iran firas midvinterfest den 21 december.

De germanska folken firade en religiös festival vid årets mörkaste tid. Man tror att den hölls till guden Odens ära. Det gamla midvinterblotet hölls någon gång mellan mitten av december och mitten av januari.

Den västkristna kyrkan fastställde Jul till juldagen i mitten av 300-talet, och den inleds kl 18.00 dagen före, d.v.s. det som är julafton. Den östkristna kyrkan har istället den 6 januari (epiphania ) som sin stora dag då man  firar Jesu dop alt. födelse.

Julgranen har vi hämtat från Tyskland i mitten av 1700-talet (i societetens familjer först). Tyskarna började med julgranstraditionen redan på 1500-talet. Men i Sverige hade vi utomhusgranar långt tidigare, s.k. julruskor, vilka troligen var något slags beskydd mot onda andar vid årets mörkaste tid.

Julbordet som en buffé tycks vara en nordisk företeelse. De äldsta rätterna stammar från vikingarnas midvinterblot. Gamla rätter på vårt svenska julbord är dopp i grytan, lutfisk , sylta och gröt. Doppet i grytan tros vara det allra äldsta och en mix av hedniska och kristna traditioner. Julskinkan kom till bordet under 1900-talet och köttbullarna först på 1970-talet. Julbordet på restaurang blev populärt efter första världskriget.

Vad man har på sitt eget julbord varierar ordentligt: alltifrån lokala geografiska vanor, till familjetraditioner och mer postmoderna inslag. Att vi numer lever i en global värld visar sig även på julbordet med rätter från olika kulturer runt om i världen. Vi kompletterar gärna med kalkon (bl.a. England, USA, Chile), lammfärsspett, auberginröra (Iran),  vinbladsdolmar (Libanon, Grekland) saltad kabbeljo med olivolja och vitlök (Portugal), lamm och langustiner (Spanien), pasta med ål, friterad fisk och grönsaker (Italien), dessertostar (Frankrike) o.s.v.

Så fira julen på ditt eget sätt med gamla och/eller nya traditioner. Det passar bra i ett sekulariserat land som Sverige, där vi har friheten att själva välja om och vad vi ska tro på samt möjligheten att fira som vi vill eller välja att inte fira alls.

En riktigt god Jul och midvinter från oss på Akademin till alla erjulkulor