Vetenskap: tro, ideologi eller sant kunskapssökande?

En nyligen genomförd australiensisk s.k. metaanalys[1] gällande homeopatiska preparats effekt på hälsan visade inget stöd för homeopatin.  176 enskilda studier inkluderades i analysen.  Endast sådana studier som innehöll en experimentgrupp (som fick homeopatiska läkemedel) och en kontrollgrupp (som inte fick preparaten) samt gällde hälsoeffekter hos människor inbegreps.

I metaanalysen fann man inget stöd för att homeopati har någon hälsofrämjande effekt.  De som fick homeopatiska preaparat blev inte friskare än de som fick placebopreparat eller annan behandling. Det fanns en del mindre studier som visade att homeopatigruppen fick likvärdiga eller bättre hälsa än kontrollgruppen, men dessa studier ansågs vara alltför bristfälligt gjorda för att kunna inkluderas i metaanalysen. Somliga studier kunde inte alls värderas i detta avseende och exkluderas också från resultaten.

Australiensiska myndigheter har nu gått ut med en varning för att använda homeopatpreparat. Den australiensiska metaanalysen har också kommenterats av Dan Larhammar, svensk professor i molekylär cellbiologi och känd kritiker av homeopati. Han  säger att resultatet är väntat då det knappast ens finns en molekyl kvar i de utspädda homeopatpreparaten, vilka därför är verkningslösa.

Vad ska man nu anse om detta resultat och om de australiensiska myndigheternas agerande?

Utan att ha tillgång till det grundläggande materialet och noggrann vetskap om hur de olika studierna gjorts samt adekvat medicinsk och homeopatisk utbildning är det förstås svårt att göra något mer vetenskapligt uttalande. Men några principiella reflektioner kan man ändå kosta på sig.

Skolmedicin och komplementärmedicin kan sägas vila på olika paradigm, vilket medför att de är svårjämförbara. De olika paradigmen handlar om grundläggande syn på människan, hennes kropp och psyke samt orsaker till sjukdom och botandet av sjukdomstillstånd. Eftersom det är så stora skillnader mellan de olika ”skolorna” blir det också svårt att mäta dess effekter på samma sätt.

Skolmedicinen vilar på en relativt entydlig bild på sjukdomars uppkomst, dess symptombild och följaktligen också behandling. Samma slags åkomma behandlas på samma sätt, med vissa variationer. En lunginflammation botas exempelvis med antibiotika och högt blodtryck med blodtrycksmedicin. Visserligen finns olika slags antibiotika och blodtrycksmediciner att variera mellan, beroende på slag av bakterie i det förstnämnda fallet och vissa individuella faktorer i det andra. Detta innebär att när man ska mäta en behandlings effekt har man en grupp personer med samma åkomma och slumpar dem sedan till en experimentgrupp respektive en kontrollgrupp. Den förstnämnda gruppen får behandlingen medan den sistnämnda behandlas med placebopreparat. Därefter jämför man resultaten i de båda grupperna.  Man försöker göra grupperna så lika som möjligt (case control) på de variabler som man vet/tror hänger ihop med åkomman. Om man ska testa en ny blodtrycksmedicin så tittar man på exv. kolesterolhalten i blodet, tidigare hjärtsjukdomar, rökning, BMI, ålder och kön hos försökspersonerna.

Det homeopatiska paradigmet ser annorlunda ut. Man har här en mer holistisk syn på människan och tänker sig att många fler variabler i en människas tillstånd hör ihop med varandra.  Symptom som till synes inte alls har något med varandra att göra tros hänga ihop och tillsammans skapa en hel bild. Den homeopatiska synen kan beskrivas som följer:” Människan ses inom homeopatin som en integrerad helhet som hela tiden fungerar på tre olika nivåer: det mentala/ själsliga planet, det känslomässiga/psykiska samt det fysiska planet. Organismen fungerar alltid som en helhet, vare sig den är frisk eller påverkad av sjukdomsalstrande faktorer. En sjukdom är en avvikelse från det normala hälsotillståndet, och inte något isolerat i sig. Om ett stimuli är kraftigare än organismens motståndskraft, leder det till obalans och olika symtom. Den homeopatiska medicinen grundar hela sin terapi på en analys av subjektiva symtom – det är summan av symtom som utgör patientens alldeles egna sjukdom, och varje sjukdomsfall skall behandlas individuellt. Grundtanken i homeopatin är att med olika medel stimulera kroppens självläkande förmåga.”(http://www.alternativmedicin.se/Behandlingsformer/Homeopati.html). Preparaten som ges är substanser som är kraftigt utspädda i s.k. potenser och anses producera symptom hos en frisk person men läka ut obalansen hos en sjuk.

Det är alltså två skilda paradigm som ska jämföras. Detta torde kräva en metodologi som kan omfamna bägge synsätten. Den skolmedicinska vetenskapsmetodologin är helt utvecklad från skolmedicinens paradigm och följaktligen designad för det ändamålet och inte för en medicin som vilar på helt andra premisser. Det blir som att leta under lampan. För att kunna mäta homeopatins effekter måste således ny metodologi utvecklas som är designad för detta. Homeopatins kritiker anklagar homeopatin för att vara verkningslös och dess utövare för att vara naiva och i värsta fall vidskepliga kvacksalvare. Skolmedicinens kritiker anklagar skolmedicinen för att vara orsaksnegligerande och dess utövare för att göra mer skada än nytta och i värsta fall vara lakejer åt en korrumperad läkemedelsindustri.

Så vad vill vi egentligen åstadkomma? Det enda rimliga torde vara att verka för människans bästa genom att finna behandlingar som gör människor friskare. Prestige och maktkamp mellan olika system är till nytta och gagn för ingen alls utan snarare symptom i sig, symptom på mänsklig ignorans och dumhet. Detta är förstås inget nytt och befläckar hela det vetenskapliga fältet, inte bara naturvetenskapen.

Definitionen av vetenskap är enligt wikipedia: ” produktion av tidigare okänd kunskap med hjälp av systematiska metoder”.

Vetenskap är således ingen ideologi och inte ett sätt att legitimera specifika åsikter om något. Det är helt enkelt att få ny kunskap och för detta krävs ett öppet sinne och en beredskap att kasta sina gamla föreställningar till förmån för nya. Så låt oss då göra detta. Låt oss producera ny kunskap och låt oss utveckla metoder som är avpassade för det som vi ska studera! Och låt oss verka för människans bästa!

 

Hildegard av Bingen – en makalös kvinna

Genom historien har det alltid funnit extraordinära människor som varit långt före sin tid. Hildegard av Bingen är en av dem. Hon var en tysk abbedissa (som startade 2 kloster), författare, kompositör, filosof, medicinare,  visionär och kristen mystiker som levde mellan 1098 och 1179.  I en tid där de flesta vare sig kunde läsa eller skriva, och där kvinnor inte fick tillträde till högre utbildningssäten verkade denna makalösa kvinna. Det kan knappast ha varit lätt i denna ganska mörka tid som präglades av okunskap, vidskepelse och patriarkalisk inskränkthet.

Hildegard föddes i en ”lägre” adelsfamilj som yngst av många syskon. Som åttaåring placerades hon i ett kloster annex tillsammans med en 6 år äldre ung grevinna, vilken lärde henne läsa och skriva. Annexet låg i anslutning till ett Benediktinkloster och var tillgängligt för flickor/kvinnor av högre börd som vigde sina liv åt Gud.

Hildegard var klen och sjuklig men hade sedan tidig barndom haft visioner. Hon läste mycket och lärde sig med tiden även  att spela musik. Vid 42 års ålder fick hon en stark vision om att hon skulle skriva. Med tiden skrev hon ett flertal volymer om i visionär teologi: om skapelsen, Adam & Eva, strukturen i universum m.m. Hon skrev böcker om naturmedicin på ett eget utvecklat språk, lingua ignota. Hon hittade på ett eget alfabet som var en slags modifierad version av latin. Hildegard verkade även som helare, med hjälp av olika örtmediciner, ädelstenar och annat. Hennes medicinska verk inkluderade både orsaker och botemedel mot en rad olika sjukliga tillstånd och hade ett holistiskt synsätt på människan som en del av universum – mikro- och makronivån kopplades samman. Även människan sexuella energi och psykologiska tillstånd inkluderades.  Hon skrev också om djurens hälsa. Astrologi och naturens olika element kopplades ihop med människans hälsotillstånd.

Hildegard skrev också musik, alla med prosaiska texter. Närmare 70 musikaliska verk tycks hon ha åstadkommit, under namnet ”Symphonia armonie celestium revelationum” (”Symfoni över De himmelska uppenbarelsernas harmoni”)

Hildegard av Bingen var en strålande intelligens och oerhört långt före sin tid.  Att som kvinna vid den tiden åstadkomma alla dessa fantastiska skapelser är närmast mirakulöst.

Hildegard är en stor andlig och intellektuell inspirationskälla för oss alla, och inte minst för unga kvinnor

(Källa: Eng och Sv wikipedia)