Stolthet – vad är det?

 

Svenska dagbladet har börjat en artikelserie om stolthet (http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/).  I psykologin började begreppet användas ganska sent och först på 1990-talet började man inkludera denna känsla till en av de s.k. grundaffekterna. Andra grundaffekter är skuld, skam, glädje, förvåning, sorg, avsky, rädsla och ilska. I psykologin skiljer man mellan 2 sorters stolthet: autentiskt stolthet respektive hybrisstolthet. Den förstnämnda anses vara positiv och utvecklande för människan och bygger på självförtroende. Hybrisstoltheten baseras på makt och grandiositet.

Även om nu vetenskapen huggit tänderna i stolthetsbegreppet har det funnits länge i vardagstalet. Också i det vardagliga brukar vi ge det en dikotom betydelse: den positiva glädjen då vi själva eller någon annan gjort någon bedrift. Det kan handla om när man själv åstadkommit en viktig förändring eller kommit över någon oönskad egenskap, känsla eller beteende. Det vara stoltheten över sin son/dotter som tagit studenten eller när Sverige vunnit VM-guld i fotboll. Den andra formen brukar till vardags förknippas med överdriven envishet som följd av en kränkning och som leder till negativa konsekvenser för omgivningen samt även för den stolte själv. Ett exempel kan vara familjekonflikter då en kränkt familjemedlem vägrar förlåta och återuppta kontakten med den andre parten. Det kan t o m  vara så att denna konflikt ärvs av kommande generationer. Den grandiosa stoltheten som nämns i SvD:s artikel talar vi sällan om i ”stolthetstermer” i vardagslag, vilken inte gör den mer trevlig eller rumsren. Denna variant kan vi finna i alla möjliga sammanhang, och var och en av oss kan säkert erinra oss någon person som lider av denna ”åkomma”.

I buddhismen talar man om stolthet i negativa aspekter. Den inom psykologin positiva aspekten benämns inte som stolthet utan ges andra epitet. Stolthet betraktas som en åkomma som kan ta sig olika uttryck och ha olika orsaker. T.ex. talar man om en gyllene egostolthet som gestaltar sig som överglänsande andra och lejonlikt solande i strålkastarljus. Man är lite bättre, lite snyggare, intelligentare, rikare o.s.v. än grannen. Den här formen kan nog sägas vara rikligt förekommande i vår statusjagande västvärld. En annan stolthetsform är en blåaktig överlägsenhetsstolthet, som är lik den hybrisstolthet som psykologin talar om. Den gestaltas ofta som arrogans där andra ses som underlägsna den stolte, vilken påpekar detta genom att t.ex. roa sig på andras bekostnad. En tredje form av stolthet är mer förknippad med värderingar och uppfattningar, är mjölkaktigt beslöjad av föreställningen att vara förmer: ädlare, visare, andligare, altruistiskare, sannare etc. än andra. Här finner vi olika slag av fanatism, t.ex. religiös eller politisk, vilket vi ser runt om i världen.

Det grundläggande problemet med all form av stolthet är, enligt buddhismen, ett dualiserande. Vi gör åtskillnad mellan oss själva och andra samt betonar skillnader istället för att fokusera på likheter. Men eftersom stolthet betraktas som en åkomma som finns i vårt sinne kan vi vi ge oss medicin för att häva den. Medicinen mot den gyllene egostoltheten är generositet och att betrakta oss människor som olika fasetter på en slipad juvel. Medicinen mot arrogansstoltheten är speglingsmedvetenhet där vi kan se saken ur olika perspektiv och upphäva dualiserande och därmed det hierarkiska, värderande synsättet. Och medicinen mot den beslöjade ignoransstoltheten är att försöka betrakta oss själva och andra med ofärgade glasögon – att se igenom illusionen av att våra egna uppfattningar och trossystem är bäst eller den enda sanningen.

Genom dessa medicinkurer kanske vi kan åtnjuta den äkta glädje som framgångar kan bibringa, såväl andras som egna, i det som psykologin kallar för autentisk stolthet