Kan vi enas om att inte vara eniga?

Vi har nyligen bevittnat ytterligare ett terrordåd som skakat Europa och övriga världen. Terrorister gick rakt in i på en tidningsredaktion i Paris och avrättade kallblodigt människor i med en annan åsikt och som uttryckt denna i satirisk form, en gammal fransk tradition. Därefter gick ytterligare två personer in i en judisk koscher butik och tog gisslan. Man hinner knappt hämta andan förrän en sprängning med många döda sker i Nigeria, igen. Självmordsbombarna var barn. Svenska dagbladet skriver att antalet terrorattacker har exploderat det senaste året. Nästa 10. 000 sådana under år 2014 och cirka 18. 000 människoliv har förspillts i dessa dåd (SvD 12/1-15).

Vi är ungefär 7 miljarder människor på denna planet. Vi har samma andliga, fysiska och psykiska grundstruktur. Vi delar samma grundläggande behov, har ungefär samma önskningar, andas samma luft. Likheterna mellan oss människor är betydligt större än olikheterna. Vad är det då som gör att vi inte kan samsas och respektera varandra?

Varför envisas vi med att betona olikheterna i stället för likheterna? Varför kan vi inte inse att de allra flesta av oss är vanliga människor som försöker leva våra liv så gott vi kan? Visst finns olikheter i sätt att tänka, åsikter, värderingar och trosföreställningar. Men varför kan vi inte respektera varandra trots detta? Varför kan vi inte enas om att vi inte delar åsikter eller trosföreställningar och låta den andre tycka och tro vad han/hon vill eller förmår?

Vad ger mig rätten att sätta mig till doms över andras åsikter, hävda att mina egna är omnipotenta: som att jag har skådat sanningen men inte grannen? Och vad ger mig rätten till att slå ihjäl grannen för detta och dessutom hävda att det är Guds/en guds/gudarnas vilja? Vilken gud skulle vilja att hans/hennes skapelser förgör varandra? Och vilken gud tycker att man ska använda 10-åriga barn som självmordsbombare?

Krig har alltid förts under religiös flagg: i Guds eller gudars namn. Det vittnar hela mänsklighetens historia om. Men det är falsk flagg och handlar knappast om andlighet eller religion i sig. Tvärtom har andlighet och religion använts som förevändning för maktmissbruk, nedtryckande, förskansande av egendomar, mark och ägodelar. Kristna har gjort korståg och koloniserat andra länder och folk, muslimer har gjort likadant. Judar har förkastats av både muslimer och kristna. Schamanistiska religioner och folk har närapå utrotats. Kristna förföljs än idag av muslimer, muslimer förföljs av hinduer och buddhister. Nyandliga förföljs och hånas av ateister. Ateister förföljs av religiösa osv. osv. Det tycks inte vara någon ände på det.

Det hela handlar snarare om människan och hans/hennes intolerans och rädsla för oliktänkande, olikvarande, olikvärderande och oliktroende än om sann andlighet. Människans självgodhet, dårskap, ignorans, hat och begär, förtär vår potential till allomfattande kärlek, medkänsla, förståelse och godhet.

Sann andlighet är knappast fördömande, inskränkt, våldsam, arrogant eller hatisk. Det skulle lämna oss människor övergivna och utan hopp i torr kärlekslös öken. Jag vill tvärtom tro att sann andlighet är mjukt genomfamnande i kärleksfull klarhet och medvetenhet, som inbegriper alla levande varelser. Som vill allt gott.

Villkoren i denna värld är tuffa ändå, vi utsätts alla för lidande i den ena eller den andra formen. Vi kommer alla att förlora dem vi älskar, vi kommer alla att dö, vi blir sjuka och har vi tur kommer vi att få uppleva ålderdomen, vilken i sig medför lidande. Vi utsätts för naturkatastrofer och svält eller vi tvingas se våra kära lida utan att kunna göra något åt det.

Två miljoner människor tågade genom centrala Paris i beslutsamhet mot terrorism och för människans rätt till sin frihet i tanke, ord och handling. Tusentals människor samlades på Sergels torg även här i Sverige. Människor som sinsemellan kommer från olika nationer, med olika åsikter, trosuppfattningar, bakgrund, utbildning, ålder och yrke.

Det ger hopp om enighet och en framtid för mänskligheten