Den moderne mediala utövaren – yrke eller kall?

Som vi skrivit i tidigare bloggar är ett medium/medial utövare en vanlig människa med ett ovanligt jobb. Vi betraktar mediumskapet som ett yrke: ett yrke som också är ett kall. När vi gör mediumskapet till ett yrke så lägger vi automatiskt ett större ansvar på utövaren än om det ”bara” är ett kall. Vem som helst kan uppleva sig kallad att utföra något: hjälpa, stödja, trösta, ha kontakt med högre sfärer/det gudomliga, uttala profetior osv. Den som endast känner sig kallad utför sitt värv, men har inga krav på sig att utföra det på ett speciellt sätt, som med ansvar, etik, kunskap eller dylikt.

Det innebär att ett kall kan utföras av vem som helst som upplever sig kallad, medan den som utför ett yrke också behöver skaffa sig adekvat kunskap inför detta. Det är en betydande skillnad!

Den som enbart betraktar mediumskapet som yrke, utan en bakomliggande känsla av att vara kallad eller se arbetet även som ett kall, löper risk att bli för klinisk och missa den underliggande andligheten, ödmjukheten, respekten,  kärleken och omsorgen.

Mediumskapet är således ett yrke & ett kall, i likhet med hur man kan betrakta andra människovårdande arbeten. Yrket ställer krav på kunskap, träning och professionalitet, vilket erhålls genom utbildning. Kallet ställer krav på medmänsklighet, andlighet, kärlek och ödmjukhet.

Mediala människor har alltid funnits, likaså har en del av dessa haft medialiteten som försörjning. Att man behöver utbildning för detta är relativt nytt och förstås en avspegling av det teknologiska, kunskapsorienterade informationssamhälle som vi lever i.

Så vad behöver då en medial utövare kunna? Vad kräver arbetet?

  • Kunskap: om religion, människor (psykologi och socialpsykologi), etik, medialitet, andliga/mediala fenomen/tillstånd

  • Träning: medial träning, reflekterande kring det som förmedlas på medial väg

  • Lämpligt förhållningssätt: moral, professionalitet, social kompetens, omdömes- och urskiljningsförmåga, gränssättning och kommunikation.

  • Utövaren som person: kärlek och medkänsla, empati, ödmjukhet, respekt, andlig och personlig mognad

Listan kan göras lång. Det betyder dock inte att vi ska vara några övermänniskor eller helgon, utan helt sonika att vi behöver träning, utbildning och vidareutbildning, handledning och egen personlig utveckling.

Kraven och förväntningarna på oss är stora, ibland för stora. Vi behöver därför också lära oss och våra klienter att ha rimliga förväntningar på vad vi kan åstadkomma. Vi är inga guruer, inga gudar/gudinnor, inga orakel. Vi är vanliga människor, med en utvecklad ovanlig förmåga och ett ovanligt jobb. Med utbildning, kompetensutveckling, kontinuerlig handledning och stöd från varandra genom  exv. olika nätverk kommer vi långt.

Då kan vi göra ett fantastiskt arbete för att hjälpa, stödja, trösta, uppmuntra och vägleda människor. Och inte minst, påminna dem om sin egen andliga natur och att vi aldrig är övergivna i detta jordiska liv som ibland känns som en ensam ökenvandring.