I den bästa av världar: döden som en naturlig del av livet

En av våra studerande har lämnat sin jordiska kropp efter en hård kamp mot en långvarig sjukdom. Han var en kämpe av sällan skådad karaktär. Med sin otroliga kämparglöd och starka livsvilja slog han både läkarna och oss andra med häpnad och beundran. Han kom också till våra kursträffar ända in i det sista, alltid lika glad, vänlig och intresserad. Vi kommer verkligen att sakna vår mycket trevliga och fina kamrat.

När en liten människa föds till denna värld ser vi det som ett mirakel. Det är ingen hejd på glädjen och välkomnandet. Vi önskar den nya människan välgång och lycka, ger gåvor och firar. Vi firar livet!

När en människa dör, gör hon det ofta i ensamhet. Har hon tur finns släktingar och vänner runt som ett värmande stöd i en svår stund. Vi talar inte om döden, vi försöker i allmänhet låtsas som om den inte finns. Varför? Det enda som vi säkert vet i detta liv är att vi alla kommer att dö. Döden är lika naturlig som livet, den är en del av vår existens.

Det finns en instinktiv reaktion hos både människor och djur att undvika döende. Det handlar om livsviljan som finns i allt levande. Men vi människor är mer än instinkter.

Vi som har en andlig syn på existensen vet att vi inte ÄR våra kroppar. Vi inser att vi är något mycket mer och att en del av oss fortsätter att existera när den fysiska kroppen dör. De flesta människor har andliga behov, oavsett trosuppfattning. Dessa andliga behov torde vara som allra starkast när vi är på väg att dö. Det är då vi behöver bli påminda om att vi är mer än den döende kroppen, att vår jordiska resa (åtminstone för den här gången) är över och att vi står på perrongen och väntar på tåget till nästa destination.

De flesta människor i Sverige dör på sjukhus. Sjukvårdspersonalen är, med vissa undantag som exv pallativ vård, inriktade på och utbildade i att läka den fysiska kroppen. I det fall bot inte kan göras så försöker man lindra plågorna med smärtstillande och lugnande mediciner. Detta är mycket vällovligt. Men eftersom vi människor är mer än våra kroppar behöver vi även kunna få det andliga stödet, men detta saknas i allmänhet. Det kanske finns en sjukhuspräst som kan ge ett mänskligt stöd och en kristen tröst. Men alla är inte bekväma eller betryggade med en präst eller den kristna kyrkliga tron. Det kan finnas behov av ett allmänandligt stöd eller kanske någon från den egna andliga traditionen som inte ryms inom svenska kyrkan.  En döende människa kan behöva förbereda sig på sin vidare färd och behöver stöd i det. Anhöriga är ofta så fyllda av sin egen sorg och vanmakt att de inte alltid kan utgöra ett sådant stöd. Och sjukvårdspersonalen är, som nämnts, i allmänhet inte skolade för detta samt har inte det tidsutrymmet att sitta med den döende några längre stunder.

I den bästa av världar borde ämnet döden och andliga betraktelsesätt av döden och döendet finnas som en betydande del i läkar- och annan sjukvårdsutbildning. I den bästa av världar finns inte bara sjukhuspräster, utan även sjukhusmedier, sjukhusschamaner, sjukhuslamor, sjukhusimaner, sjukhusrabbiner o.s.v. redo att ge den hjälp som den döende behöver och önskar. I den bästa av världar synliggör vi döden och ger den en naturlig status i livet. Döden är en skilsmässa, men också början till en återfödelse och en återförening.

På Akademin önskar vi vår kursdeltagare, kurskamrat och vän all lycka och glädje på sin fortsatta väg genom de andliga dimensionerna mot nya spännande äventyr

 

Lästips: Sogyal Rinpoche, 2007. Den tibetanska livs- och dödsboken. Vattumannens förlag

Elisabeth Kubler-Ross, 2003. Döden är livsviktig. Natur och Kultur

Louise Minerva Frostegren, 2001. Genom döden. Prisma förlag