Mystik och Andlighet 2013 – akademisk modefluga eller djupsinniga perspektiv?

 

 Sommarens bokrecension

Mystik och Andlighet 2013 – akademisk modefluga eller djupsinniga perspektiv?

Under sommaren ges tillfälle till den läsning som det ofta saknas tid för annars. En av de böcker som jag haft nöjet att läsa i sommar är en svensk nyutkommen bok om andlighet och mystik.[1] 10 forskare har i denna antologi lagt ett vetenskapligt perspektiv på det som i Sverige är så privat: andlighet och religion.

I boken diskuteras och definieras Mystikbegreppet liksom begreppen andlighet versus religiositet i det moderna västerländska samhället. Mystikertraditioner som kabbala och sufism diskuteras, liksom New Life Church, de kanadensiska mi´kmag indianernas synkretism och en gudinnegrupp i det engelska Glastonbury. Boken tar även upp Indiens möte med väst och de västerländska myter som spunnits runt Indien, varför svenskar tycks vara så förtjusta i buddhism samt andlighet ur ett neurobiologiskt perspektiv. Massor av spännande ämnen således!

Under parasollet på den grekiska stranden började jag förväntansfullt läsa denna antologi, ackompanjerad av medelhavets mjuka sommarvågor. Tyvärr levde inte boken upp till mina, kanske för, högt ställda förväntningar och efter ett tag läste jag med pennan i handen och med marginalkommentarer.

Bäst är det intressanta inledningskapitlet med olika begreppsdefinitioner och mystikens utveckling samt de kapitel som är mer antropologiskt deskriptiva. Det är spännande att läsa om mi´kmag indianernas pragmatiska andlighet och den kristna frikyrkan New Life Church. Det är intressant och tankeväckande med genusperspektivet som en av författarna studerat gudinnegruppen i Glastonbury genom. Kapitlen om sufism och kabbala känns däremot alltför ytliga och konstruktivistiskt förklädda. Utan att vara någon expert på vare sig kabbala eller sufism, kan man ändå tycka att dessa mystikertraditioner är värda att behandlas med lite mer respekt och djupsinnighet. I artiklarna om det mystikomhöljda Indien och varför sekulära svenskar gillar buddhism tycks författarnas agendor vara att västerlänningar inte begriper vad dessa andliga traditioner egentligen handlar om, utan istället bygger sina föreställningar på romantiska drömmar och missuppfattningar. Djupare reflektioner och analyser efterlyses här. I kapitlet om buddhismen undrar man särskilt över författarens egna föreställningar och kunskaper på området??

I artikeln om neurobiologi och mystik blev det alltför många frågetecken i marginalerna där det är oklart vad författaren egentligen menar. När han diskuterar vissa naturvetenskapliga undersökningar nämner han t.ex. att somliga av dessa forskare själva är troende? Man undrar vad det har med deras forskning att göra och vad som egentligen avses med en sådan kommentar. Andra skrivningar som författaren gör avspeglar mer hans egna värderingar än ett vetenskapligt förhållningssätt, vilket även med oönskvärd tydlighet gör påmint i kapitlet om andlighet och religion i Väst.

Språket: tonen och terminologin avslöjar alltid underliggande agendor och preferenser, vilka kan vara dolda för såväl författaren själv som för läsaren. På samma sätt avslöjar valet av referenser och det perspektiv som läggs på studieområdet en hel del om forskaren. När forskaren är medveten om detta, d v s om sin egen subjektivitet, så kan det med fördel användas som en del i studiens diskussioner och konklusioner. När det är omedvetet utifrån en förlegad föreställning om den ”objektiva vetenskapsmannen” riskerar forskningsprodukten att bli ihålig och ointressant.

När man studerar religion kan man anlägga ett första-, andra- eller tredjepersonsperspektiv på sitt studieområde. D.v.s. att studera ett fenomen inifrån utifrån egna upplevelser eller från utsidan med andra källor som grund. Eller så kan man försöka göra både och. Egna upplevelser är alltid sanna för den som har upplevt det. Emellertid behöver personens tolkning av upplevelsen inte vara sann. Upplevelsen behöver heller inte vara förenad med det som enligt normer, regler eller andra parametrar ses som sanning i det samhälle som den upplevande lever i. Religion och andliga trosföreställningar, uppfattningar och upplevelser är också svåra att studera ur ett sanningsperspektiv eftersom det handlar om något som är okänt. Vi har helt enkelt inte tillgång till sanningen utan kan bara bygga teorier och modeller och göra antaganden utifrån dessa. Det är ett oerhört intressant område eftersom det handlar om vår existens ur olika perspektiv: människan som varelse, vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi tar vägen sen. Vi kan försöka dekonstruera och spekulera hur mycket vi vill. Men verkligheten, vad den nu är för något, låter sig inte fångas in och reduceras till något som passar för stunden eller passar in i en särskild vetenskaplig disciplin. Vi kan som bäst försöka förstå vissa delar av ”verkligheten” och försöka lägga pussel för att få tillgång till en större helhet. Men om vi inte är medvetna om att det bara är delar och att det egna perspektivet är mycket begränsat är risken för ett stillastående vattentramp överhängande.

För att återgå till boken ”Mystik och Andlighet kritiska perspektiv” så avslutas den med efterord av Anton Geels som recenserar sina kollegors artiklar. Dessa kommentarer hade kanske gjort sig bättre på ett internt seminarium än som efterord till externa läsare. Boken är absolut läsvärd, men hade tjänat på att genomarbetas mer för tydligare stringens och enhetlighet. För man undrar vad titelns kritiska perspektiv egentligen utgörs av och om författarna själva vet det?

 



[1] Mystik och andlighet – kritiska perspektiv. red. Simon Soregenfrei. Dialogos förlag, 2013.