Om människan själv får välja

Om människan själv får välja!

Vi matas dagligen med en mängd olika råd om hur vi ska leva för att må bra: det gäller allt från medicinska råd till livsstil och självhjälps-knep för psykiskt välmående. Vi lever i ett expertsamhälle, där varje expert har sitt eget kunskapsområde.

Men den komplexa värld som vi lever i (och själva har skapat) behöver förstås sina experter. Den enskilda individen kan knappast förväntas kunna allt. Vi är inte längre självförsörjande utan köper olika sorters tjänster: sådana som vi inte själva kan, hinner eller orkar med. Dessutom är många saker så pass svåra att de kräver särskild kunskap: expertkunskap.

Våra behov ser också annorlunda ut än förr, åtminstone i denna del av världen där de flesta har sina fysiska överlevnadsbehov täckta. Minns ni Maslows behovs hierarki? Låt oss friska upp minnet:

 

Först kommer de grundläggande behoven så att vi fysiskt överlever och kan leva i ett samhälle. Först därefter, från nivå 3, kommer andra behov. De behov som representerar det känslomässiga och mentala hos oss. Och även det andliga, även om detta inte uttrycks i Maslows modell.

Källa: Wikipedia

Och här finns alltså experter som ska ta hand om dessa våra behov. I många fall tar de inte bara hand om, utan talar också om för oss vilka behov som vi har. Somliga experter uttalar sig heller inte bara på sina kliniker som en del i sitt yrkesutövande, utan även i media. I dagens SvD (www.svd.se/brannpunkt) debatterade en psykolog och en psykiatriker alla icke psykologer och icke psykiatriker som kliver in på deras territorium för att behandla lidande människor. Några sådana som nämndes som exempel var diplomerade samtalsterapeuter, KBT-terapeuter och livscoacher. Dessa, tillsammans med andra vars titlar inte nämndes, förväxlas enligt debattörerna med seriösa aktörer. Här har vi nu inte bara experter på sina områden, utan de är även experter på att vara experter och kan således identifiera experter som oseriösa experter. I artikeln hävdas också att allmänheten och medborgarna idag saknar tydlig upplysning om vad som döljer sig bakom dessa oseriösa experttitlar.

En stilla undran då man läser artikeln är om medborgarna någonsin har haft kunskap om vad som döljer sig bakom experttitlar? Är detta ett nytt fenomen? I artikeln refereras till att restriktioner gjorts beträffande skönhetsoperationer och hälsokostmarknaden den sistnämnda som, enligt debattörerna, befolkas av charlataner. Och nu är det alltså dags för restriktioner psykologins område.

Man kan som läsare bli lätt undrande över några saker här: saker som mer tycks handla om debattörerna själva än det ämne som de behandlar. För det första undrar man om de är rädda att förlora sina jobb eftersom de så ihärdigt bevakar ett revir som de uppenbarligen mutat in som sitt. För det andra undrar man om de själva har tillräckligt med kunskap för att kalla andra som har andra utbildningar för oseriösa och charlataner? För det tredje så undrar man varför det institutionaliserade är givet som det enda sanna, riktiga och oföränderliga? För det fjärde undrar man varför de människor som i artikeln beskrivs som icke upplysta klienter och medborgare omyndigförklaras?

Det verkar också som om författarna har glömt sin egen yrkeshistoria: den är i många hänseenden inte någon munter historia utan fylld av misslyckanden, felbehandlingar och kvacksalveri. De forna fienderna (psykologer och psykiatriker) tycks för stunden ha begravt sina stridsyxor och enar sig mot en gemensam fiende: de utominstitutionella behandlarna.

Visst behövs regleringar och kvalitetssäkringar som ett skydd för oss människor när vi är som mest sårbara. Och det finns behandlare som saknar både kunskap och etik. Det är bra att ta upp detta till diskussion, det kan säkert alla hålla med om. Frågan är dock hur dessa regleringar ska se ut, vem sätter agendan och i vems intresse? Ska någon få ha monopol på människokunskap? Om man som här bevakar sitt eget revir genom att förtala ”de andra”, skapas vare sig något förtroende eller en seriös diskussion. Jag blir mer misstänksam än betryggad.

Men den biten är lätt att genomskåda och djupt mänsklig i sin beskuggning av avund och bristande generositet, även om författarna säkert också har goda avsikter.

Värre är att inte ge medborgaren förtroendet att själv kunna identifiera sina behov och rätten att själv välja sin behandlare och inriktning på behandlingen. Det är den enskilda människan som är kung/drottning i sitt eget sinne och som bor i sin kropp, inte terapeuten eller läkaren.

Förr hade prästen monopol på självavård och nu yttrar sig företrädare för psykiatrin eller psykologin för att hävda det monopolet. Om jag har andliga behov går jag knappast till en psykiater, vilkens behandlingsmetoder vilar på ett paradigm som inte inrymmer andlighet. Och jag väljer heller inte en psykolog som saknar ett transpersonellt perspektiv. Jag väljer förstås någon som jag tror bättre kan möta mina behov, som t.ex. ett medium eller en präst, rabbin, lama, schaman, guru eller imam beroende på min livsåskådning. När jag behöver strukturera min dagliga tillvaro kanske jag kontaktar en coach, för vissa livsstilsförändringar kanske jag besöker en NLP-terapeut eller en KBT-behandlare. Vill jag däremot t.ex. bearbeta barndomstrauman söker jag en psykolog eller psykoterapeut. Har jag en klinisk depression besöker jag en psykiater för att få medicin.

Det finns många experter att välja mellan, vilket förstås gör det mer komplicerat men även större möjlighet att få rätt hjälp. Vår tids mänskliga medvetenhet och kunskapsnivå är högre än förr. Våra behov ser därmed till viss del annorlunda ut: de ligger ofta högre upp på behovshierarkin. De är mer komplexa och flerfasetterade. I ljuset av detta har det också vuxit fram ett antal olika metoder och behandlare/experter för att kunna möta dessa behov. Devisen att låta tusen blommor få blomma är kanske inte alltid det bästa, även ogräset frodas utan ansning. Men att rensa bort allt utom en enda slags blomma gör trädgården steril och tråkig.

Låt mig som medborgare få identifiera mina egna behov och därefter välja den slags hjälp som passar mig bäst. Och låt mig också få lita på att behandlaren är en kunnig, ödmjuk och etisk person som hänvisar mig till någon annan expert i det fall som mitt val är fel.

Om människan själv får välja, vad väljer vi då!